Kolla vilken fin bild jag hittade på mig och mormor idag när jag satt och kollade igenom gamla bilder. Mormor, världens finaste ängel :)

 

Snart kommer folk att tröttna på mig hihi.... Men är man kär så är man. Sådeså! En dag säger jag bara, en dag. v

 

Hej.
Jag uppdaterar aldrig här längre, men... Jag kände att det var dags. Inte för någon annans skull, men för att jag själv kände för att skriva lite. Klockan är nu 23.47 och jag sitter och väntar på att tröttheten ska anfalla mina ögon och min kropp, än så länge går det sådär.. Det finns alldeles för mycket tankar i mitt huvud, alldeles för mycket. Inatt är en sån natt som jag känner mig uppgiven, glad, ledsen, nervös, lycklig. Jag kan inte riktigt sätta ordet på det. Jag tror bara att alla känslor väller över på en och samma gång. Just nu är jag hemma i Älvdalen på höstlov och kan andas ut, i Göteborg går allting på helvarv. Jag älskar Göteborg, men jag är nu jätteglad över att få vara hemma i en vecka och bli ompysslad, träffa vänner och familj. Men när jag kommer hem till det stället jag kommer från, där jag känner mig hemma och trygg, så blir jag helt avslappnad och kan andas ut. Bara sitta och lyssna på lugn musik i min ensamhet dessa nätter och tänka igenom livet kan vara något av det skönaste jag vet.

Jag är rädd. Jag tror att det är rätt ord. Rädd. Rädd för livet, rädd för människor. Rädd för att bli sårad. Rädd för att tro på ord. Jag tror inte på ord. Inte längre. Jag kanske gjorde det förut, men inte nu. Jag tycker att det är så hemskt, att vissa människor kan få andra att bli så.... osäkra. Rädda. Nu menar jag inte bara mig själv, utan allmänt. Man är med om så mycket skit att tillslut slutar man nästan att bry sig. Man vill så gärna bry sig, man vill så gärna tro på ord, tro på människor. Men det är svårt. Så himla svårt. Man tänker att "Jaha, när händer det igen?". Det finns en spärr. Som man önskar att försvann. För man vill bara kunna leva i nuet, vara glad för det man har. Jag ska sluta låta saker som hänt förut påverka mig. Jag ska sluta gripas av panik. Man måste ju börja någonstans, och själv ska jag börja nu.

Så denna natten sitter jag här i min ensamhet, lyssnar på Ed Sheerans fina låtar och lever lite i drömmarnas värld. Skriver. Jag har så lätt för att skriva på nätterna när jag sitter såhär framför en dator när ingen annan är vaken. Annars går det inte alls! På nätterna kan jag skriva om allt, låta fantasi flöda eller bara få ur mig en massa tankar. För att sedan nästa morgon knappt komma ihåg vad jag skrev om eller ens vad jag menade. Just ikväll sitter jag och saknar. Saknar vissa människor. Saknar folk som bara försvinner. Och saknar folk som är för långt borta. Jag saknar saker som har varit, människor som man trodde att man kände och människor som bara försvann. Minnen. Stunder. Det sägs att man ska leva i nuet och verkligen suga in varenda litet ögonblick som man får med andra. Och jag har verkligen börjar förstå innebörden i detta nu. För som alla säger, man inser inte förrän de är borta hur bra man hade det. Man kan tro att man känner någon, men ack så fel man kan ha ibland. Och ack så fort andra kan försvinna ur ens liv. Friendly, but not friends.

 

Jag hade kunnat sitta här och skriva hela natten, men nu ska jag få mig lite sömn. Inte för att sömnen har intagit mina ögon, men för att jag behöver det. Trots att jag kommer vakna 1-2 gånger inatt, som jag gjort varenda natt de 2-3 senaste månaderna. Klockan 9.15 imorgon väntar doktorn på mig, nu vill jag faktiskt veta vad det är för fel på mig och på min mage. Det är jätteskönt att få ett svar som "Vi hittar inget fel, allt ser bra ut", men jag vill faktiskt inte längre ha det svaret, inte när man vet att något är fel. Nu ska jag sluta skriva. På riktigt. Vi får se om jag ens postar detta inlägget. Men egentligen, varför inte? Take care. Puss :)