I'VE FALLEN FOR YOUR EYES, BUT THEY DON'T KNOW ME YET.

Hej.
Jag uppdaterar aldrig här längre, men... Jag kände att det var dags. Inte för någon annans skull, men för att jag själv kände för att skriva lite. Klockan är nu 23.47 och jag sitter och väntar på att tröttheten ska anfalla mina ögon och min kropp, än så länge går det sådär.. Det finns alldeles för mycket tankar i mitt huvud, alldeles för mycket. Inatt är en sån natt som jag känner mig uppgiven, glad, ledsen, nervös, lycklig. Jag kan inte riktigt sätta ordet på det. Jag tror bara att alla känslor väller över på en och samma gång. Just nu är jag hemma i Älvdalen på höstlov och kan andas ut, i Göteborg går allting på helvarv. Jag älskar Göteborg, men jag är nu jätteglad över att få vara hemma i en vecka och bli ompysslad, träffa vänner och familj. Men när jag kommer hem till det stället jag kommer från, där jag känner mig hemma och trygg, så blir jag helt avslappnad och kan andas ut. Bara sitta och lyssna på lugn musik i min ensamhet dessa nätter och tänka igenom livet kan vara något av det skönaste jag vet.

Jag är rädd. Jag tror att det är rätt ord. Rädd. Rädd för livet, rädd för människor. Rädd för att bli sårad. Rädd för att tro på ord. Jag tror inte på ord. Inte längre. Jag kanske gjorde det förut, men inte nu. Jag tycker att det är så hemskt, att vissa människor kan få andra att bli så.... osäkra. Rädda. Nu menar jag inte bara mig själv, utan allmänt. Man är med om så mycket skit att tillslut slutar man nästan att bry sig. Man vill så gärna bry sig, man vill så gärna tro på ord, tro på människor. Men det är svårt. Så himla svårt. Man tänker att "Jaha, när händer det igen?". Det finns en spärr. Som man önskar att försvann. För man vill bara kunna leva i nuet, vara glad för det man har. Jag ska sluta låta saker som hänt förut påverka mig. Jag ska sluta gripas av panik. Man måste ju börja någonstans, och själv ska jag börja nu.

 

Så denna natten sitter jag här i min ensamhet, lyssnar på Ed Sheerans fina låtar och lever lite i drömmarnas värld. Skriver. Jag har så lätt för att skriva på nätterna när jag sitter såhär framför en dator när ingen annan är vaken. Annars går det inte alls! På nätterna kan jag skriva om allt, låta fantasi flöda eller bara få ur mig en massa tankar. För att sedan nästa morgon knappt komma ihåg vad jag skrev om eller ens vad jag menade. Just ikväll sitter jag och saknar. Saknar vissa människor. Saknar folk som bara försvinner. Och saknar folk som är för långt borta. Jag saknar saker som har varit, människor som man trodde att man kände och människor som bara försvann. Minnen. Stunder. Det sägs att man ska leva i nuet och verkligen suga in varenda litet ögonblick som man får med andra. Och jag har verkligen börjar förstå innebörden i detta nu. För som alla säger, man inser inte förrän de är borta hur bra man hade det. Man kan tro att man känner någon, men ack så fel man kan ha ibland. Och ack så fort andra kan försvinna ur ens liv. Friendly, but not friends.

 

Jag hade kunnat sitta här och skriva hela natten, men nu ska jag få mig lite sömn. Inte för att sömnen har intagit mina ögon, men för att jag behöver det. Trots att jag kommer vakna 1-2 gånger inatt, som jag gjort varenda natt de 2-3 senaste månaderna. Klockan 9.15 imorgon väntar doktorn på mig, nu vill jag faktiskt veta vad det är för fel på mig och på min mage. Det är jätteskönt att få ett svar som "Vi hittar inget fel, allt ser bra ut", men jag vill faktiskt inte längre ha det svaret, inte när man vet att något är fel. Nu ska jag sluta skriva. På riktigt. Vi får se om jag ens postar detta inlägget. Men egentligen, varför inte? Take care. Puss :)

 

Åh Sofi. Mitt lilla Sofi-hjärta. Jag ville bara säga att jag vet precis hur du kände när du skrev detta, och hur nätterna sätter en i någon form utav känslotrans. Hur allt bara väller ur en, att det liksom inte riktigt finns någon stoppknapp... Hur alla ord som skrivs ner, blir som terapi för själen. Jag vill få krama om dig! För att jag saknar dig och för att du är min absolut äldsta vän. Min bästa vän. Det är så lätt att ta nya människor till sig, men de som sedan barnsben alltid har funnits med, de är man föralltid sammanlänkad med. Och du och jag, vi har ett sådant särskilt band. Vi skulle kunna mötas på en enslig gata i Kina om 20 år, finna oss i situationen och bara skratta åt varandra. För att det som är menat att vara, det förändras aldrig i grund och botten. Det kan ibland vara så skönt att bara få ge sig hän åt att våga tro på ödet. Saker och ting känns liksom, oftast lite lättare då. Att våga tro på att allt som sker inom en, i omgivningen, i världen - det sker av en anledning. Att det är menat. Att misstag sker för att vi ska lära. Att många människor omkring oss, precis som vi, är lite rädda för varandra. Rädda för att bli trampade på. Och just därför så blir någon annan ledsen. Det kan bli så fel när vi inte vet vad och vart vi vill. När känslorna spelar oss spratt. När det inte är långt mellan skratt och gråt. Att vara ärlig mot sig själv och andra, det tror jag är bästa medicinen mot rädsla - för det är otroligt modigt att våga vara just ärlig. Lika modigt är det att våga erkänna sig rädd.

Jag använder inga tomma ord när jag skriver detta, för jag vill vara en sådan människa, som du faktiskt vågar anförtro dig åt - och det vet du att du alltid kan. Gud, vad emotionell jag blev nu, men många tankar sattes liksom i rullning. Egentligen så ville jag bara säga att jag älskar dig.

Och angående magen så är du INTE ensam. Jag ska vara ärlig och öppen med att jag ca 3ggr/natt vaknar genomsvettig och samtidigt stelfrusen och med kramper. Befinner mig också i utredning (igen...) och har de senaste 2 veckorna tagit säkert 50 prover. Känner mig tömd på blod. Svimmade efter sista provtagningen i förrgår och väntar nu på svar... Nästa vecka får jag dessutom tid för gastroskopi, och för en tid sedan så lung- och hjärtröntgades jag. Ultraljud av hela magen står som nästa första grej. VI GÖR DET HÄR TILLSAMMANS! Ring mig när som helst. Okej? Jag finns a l l t i d här.

<3